Bröllopsveckan
Eftersom vi gifte oss i republiken Irland och inte inom Storbritannien, var vi tvungen att ansöka om äktenskapslicens via post och sedan komma in för bekräftelse senast 5 arbetsdagar innan bröllopet för att få gifta sig. Vi hade en tid klockan 16 på måndagseftermiddagen precis innan de stängde. Sista chansen med andra ord. Innan vårt möte hade vi ett annat möte på Cabra Castle för att finalisera sista detaljerna innan bröllopet.
I Carrickmacross, en 15-minuters bilresa från Cabra Castle smällde bilen till och vi blev fast i en korsning. Kabeln från kopplingen hade gått av. Vi fick rulla bilen till sidan och ringa bärgninsbil. Jag ringde Adrians syster Michelle som jobbade på Cabra den dagen och tur för mig så kunde hon hämta upp mig till mitt möte på Cabra som jag var ganska sen till. Jag hade det trevligt på slottet och efter att allt fixats åt jag lunch på terassen och väntade på Adrian. Efter nästan tre timmar kom han i en taxi, stressad och svettig och vi hoppade direkt in i Michelles bil och körde till kontoret for civilregistrering. 10 minuter innan mötestiden kom vi fram. Det hade kunnat sluta illa!
På onsdagen hämtade jag bröllopstårtan och dekorerade den innan jag tog isär den igen för transport. Sen var vi barnvakt åt Adrians systerson Jake. Vädret under veckan var nog det bästa jag upplevt på Irland så det blev en del grillningar och middagar utomhus.
Efter en ganska orolig natt över försenade flyg kom första gänget avsvenskarna fram till Dublin tillslut på torsdagseftermiddagen. Som jag längtat! Jag mötte dem på flygplatsen och vi åkte tillsammans till Ashling hotel. Det blev middag på stan och sen mötte jag och Hanna upp Lena som äntligen anlänt, i Temple bar och sen mötte vi upp Göteborgstjejerna för mat och snack. På fredagen kom ännu fler av släkten och det blev väldigt surrealistiskt att plötslig ha hela klanen i Dublin. En liten bit av Sverige på Irland.
Vi promenerade in mot centrum, men på grund av värmen valde vissa att vända tillbaka och vänta på sina rum. Resten av oss strosade på stan och sedan blev det shopping och lunch. När resten av familjen anlänt på kvällen åkte vi in till centrum och åt sushi. Som jag saknat sushi! Himla gott var det, trots att jag fick fightas ganska rejält med pinnarna. Kvällen avslutades i Temple bar såklart med Gbg tjejerna som anslöt sig till oss.
Sen var det plötsligt lördag och Lilian, Olle och Maria var de sista som anlände innan vår buss kom och hämtade upp oss och körde hela bunten till slottet. Jag var lite småstressad då prästen väntade i kyrkan för vår övning och sprang runt för att se till att alla blev incheckade och hittade sina rum. Mitt i allt upptäckte jag att jag glömt ta med mig min egen väska från hotellet i Dublin (men jag glömde ingen passagerare åtminstone). Den underbart snälle busschauffören berättade att han skulle hämta sin fru på flyplatsen och erbjöd sig att köra till hotellet och hämta väskan. Vilket han gjorde och senare på kvällen hade jag alla mina gjejer! En räddare i nöden.
Övningen i kyrkan var inte så mycket övning, mer bara att Father Brennan berättade vad som skulle hända och hur vi skulle göra vissa bitar. Marie och Ida fick testa musiken i kyrkan och jag fick distrahera mig för att inte börja gråta – det lät så fint! Det är konstigt att vi stod i kyrkan och övade och planerade men det var ändå ofattbart att bröllopet var nästa morgon. Väl tillbaka till slottet ordnade vi med godisbaren och sedan träffade vi Laura från bankett-teamet som tog emot våra saker och antecknade sista ”ordrar” från oss. Sen hann jag åka ner till grindstugan 5 minuter för att borsta håret innan vi åkte upp för grillningen vi hade bokat. Middagen var jättegod och när jag satt mig ner blev jag helt slut, tror de sista veckornas hekt kom ikapp mig.
Efter att Adrians föräldrar, brorsa och kompis kommit hängde alla i baren och på terassen och det var kul att bara umgås och se alla andra umgås! Släktträffar är så sällsynta i vår släkt så när det väl händer känns det speciellt. Hela kvällen fick jag frågor om jag var nå nervös och ärligt talat så var jag inte alls det. Inte förräns jag fick den frågan för sista gången på kvällen och då jag sa hej då till Adrian som åkte hem med sina föräldrar. Då kom det fjärillar i magen!
Jag bodde i grindstugan med Hanna så när vi åkt ner (jag körde bilen!) till grindstugan jobbade hon hårt med hjälp av Felicia för att klämma in mig i klänningen. Jag hann bli lite orolig när det uppdagade sig att klänningen var på snudd för stor (!) men tack vare Hannas brilljanta idé om en extra snörning så fick vi den att sitta perfekt. Sen var det dusch och läggdags och öppna present från Adrian. Och försöka sova.
