Apotekare

Jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det! Nu är jag änligen färdigutbildad apotekare!

Efter mardrömmar och dålig sömn låg jag och drog mig i sängen tills Jane skickade sms om att resultaten var uppe. Usch vilken pärs att öppna listan på personer som klarat "legitimationstentorna" och scrolla ner. Men vilken lättnad det var att se sitt namn där! Så lättnad att jag brast i gråt. Men glada tårar var det åtminstone.
 
Var på ännu ett bröllop i helgen, var ett roligt bröllop och bruden hade verkligen världens vackraste klänning. Vi fick även säga hej då till Adrians sida av familjen inför flytten till Sverige. För vår det känns det egentligen inte som någon skillnad, en flygresa bort, men tårar från inte bara en familjemedlem fick oss att inse att inte alla ser det så! Usch. Så nu har A bokat lång semester på Irland i jul. Jag själv får vänta och se när jag får jobb.
 
I övrigt har vi packat och packat och ätit middag med vänner. Det mesta är packat, köket, badrummet och sovrummet har lite kvar men mest saker vi använder varje dag. Sen är det städning, mattvättning och bilstädning som väntar, hurra.
 
 
 
Allmänt | | Kommentera

Slut på det roliga

Aahh semester! Igår jobbade jag min sista dag på apoteket, med andra ord är min apotekarträning klar och nu får jag klara mig på egen hand. Var nära att börja gråta när tjejerna kom med presenter och en av dem började gråta när vi slutade. Även om det är skönt att vara klart kändes det lite ledsamt att lämna in namnbrickan. Hade gärna varit kvar där.
 
 
Imorgon publiceras resultaten från sluttentorna, usch vad jag bävar för det. Har verkligen ingen aning om det gått bra eller dåligt, oftast brukar jag ha en hint om riktningen åtminstone. Men nä, tentan var den mest stressfyllda upplevelse jag varit med om, jag svor för mig själv under tiden jag frenetiskt försökte hitta svaren på frågorna, mest över hur orättvist lite tid de gett oss och när de ställde fråga efter fråga som krävde flera steg för att få fram svaret. Det funkar inte när man knappt har 1,5 minut per fråga. Hundratals har klagat i efterhand. Jag hoppas de varit snälla med rättningen åtminstone.
 
Usch. Blir nog inte mycket sömn inatt.
 
 
Förrförra helgen var vi på bröllop på Irland. Adrians kusin gifte sig. Hela familjen var inbjuden och det var ett roligt bröllop. Bandet spelade bra musik så det blev några timmar på dansgolvet. Dagen efter åkte vi till Cabra Castle för att fira vår egen bröllopsdag. Michelle hade fixat ett superfint rum åt oss som vanligt. Jag låg i badkaret i en och en halv timme innan middagen och sen var jag så mätt att jag inte kunde gå.. men gott var det!
 
 
 
Nu är det mindre än två veckor tills flyttlasset går till Sigtuna! Jag längtar massor men har en hel del att packa innan dess så tiden lär nog gå ganska fort. Vi har sålt lite möbler och bor i ett mindre kaos, men det blir värt det i slutändan. Katterna kommer 5 dagar efter oss. (dööör)
 
Imorgon flyger jag till Irland igen för ännu ett bröllop. Populärt på Irland tydligen..
Allmänt | | Kommentera

Första hjälpen


Oj, var det här den längsta jobbveckan i världshistorien? 

Förra helgen var Adrian på bröllop på Irland och jag spenderade dagarna ned huvudet i böckerna. På lördagen kom dock grannens svärdotter och bad mig komma och sitta med grannen då hennes make precis gått bort och de behövde åka till sjukhuset för att ordna med allt. Hon vinglade mellan tårar, asthma attacker, vardagsprat och minnen. Hon berättade att imorgon var det deras 60-åriga bröllopsdag och nu är hon ensammen för första gången i sitt liv. Åh, livet kan vara långt men samtidigt alldeles för kort. 

I måndags var det en röd dag så jag var ledig! =pluggdag. På tisdagen hade vi första hjälpen träning i Manchester. Vi fick öva på hjärtmassage, heimlich manöver och lägga bandage. Men när vi pratade om brutna ben började det susa och plötsligt öppnade jag ögonen och fann mig själv i branmannens armar (första hjälpen coachen) och kurskamraternas ansikten i taket. "Men vad GÖR du?!" tänkte jag. "Ska det här vara nån form av demonstration? Det är inte roligt! Somnade jag?!" Han frågade om och om igen om jag var OK. Det tog några minuter innan jag insåg varför jag låg på golvet och lyckades nicka till svar. "Jag trodde du fick ett epilepsianfall" sa han och baddade läpparna med vatten.

Sen började domningarna i händerna och fötterna och spred sig uppåt tills armarna krampade ihop. När jag försökte förklara att jag inte kunde röra armarna eller fötterna sluddrade jag över orden då domningarna nått ansiktet och läpparna och tungan. 

En fd klasskamrat ringde ambulans, hotellets läkare kom in och jag fick frågor om tidigare anfall, mediciner och sjukdomar i familjen medans armarna krampade hårdare och hårdare i konstig position tills jag tappade känseln och de blev kalla. 

Sen kom ambulansgubbarna och tog blodtryck och puls och jag fick frågor om dag och plats och frukost och så småningom började krampen släppa sakta, sakta tills jag kunde sätta mig upp och mödosamt försöka röra på fingrarna och sedan vandra ut till ambulansen.  Där kollade de puls och blodtryck igen och blodsocker och EKG där de fann en onormal hjärtrytm. "Vilken tur att vi upptäckte det!". 

På sjukhuset kollade de EKG några gånger och blodvärden och hjärtmarkörer och jag halvsov i sängen tills Adrian kom. Sen kom läkaren och jag fick åka hem. Tydligen bara en "svimningsepisod". Men samtidigt bland det värsta jag varit med om. Har nog aldrig känt mig så liten och hjälplös.


Trots att jag bara varit på jobbet tre dagar släpades veckan fram. Så skönt det var med helg att jag sov gott innan klockan 22 igårkväll. Idag var jag så trött att jag ville gråta när jag inte hittade något jag letat i 20 sekunder. Så jag tog en powernap. Hoppas på sovmorgon imorgon! 
Allmänt | | Kommentera
Upp