myinterpretation

Jag sov inte mycket natten till bröllopsdagen; vaknade flera gånger med hjärtklappning och lite panik. Fjärilarna i magen var kvar när jag vaknade så frukosten blev väldigt svårsmält. Kan inte minnas att jag varit så nervös över någonting tidigare, men samtidigt visste jag inte exakt vad det var jag var nervös för. Kanske att något skulle gå fel?

Efter en tidig, liten frukost satte Felicia igång med mitt hår och det dröjde inte länge innan frisören kom och satte igång med mammas och Lenas hår. Jag försökte öva på talet och skrev ner det jag skulle säga. (Självklart lämnade den lappen aldrig grindstugan den dagen så i slutändan fick jag improvisera). När håret var klart satte jag igång med sminkningen vilket hjälpte nerverna litegrann. Mitt i allt kom Vanessa, vår fotograf, som sedan gick runt och fotade detaljer och oss medans vi gjorde oss klar.

Sminkningen tog sin tid, trots att jag hade övat den flera gånger. Jag stod och fightades med lösögonfransar i evigheter och efter många om och men åkte de i papperskorgen. När ansiktet var lagt var det dags att klämma sig in i klänningen, tack vare övningen kvällen innan så gick det ganska snabbt för Hanna att snöra in mig. Efter att jag satt på smycken, skor och allt gammalt, nytt, lånat och blått (!) tog Vanessa bilder på när pappa såg mig i klänningen för första gången. Sedan ledde hon in mig i ett av allrummen och ställde mig på ena sidan dörren. På andra sidan stod Adrian så vi fick våra ”first look” foton, även om vi inte såg varandra.

Efter fotografering i trädgården och några slevar gröt var Joe och Edmund där med sina bilar och det var dags att åka. Kyrkan låg i Kilmainhamwood, ungefär en kvarts bilresa från hotellet. När vi anlände till kyrkan var vissa gäster fortfarande utanför kyrkan (Fashionabelt sena som typiskt irländare).

Ceremonin gick väldigt fort. Även om värsta nervositeten hade släppt så var jag fortfarande lite skakis när jag skulle tända ljusen i början av ceremonin. När Marie och Ida sjöng ”Utan dina andetag” höll jag på att brista ut i gråt och fick hejda mig för att inte hulka genom resten av ceremonin.  Father Brennan guidade oss genom hela ceremonin så det var aldrig frågan om att komma ihåg vad som kom efter vad. Efter signering av registret gick vi ut och sa sedan hej till alla gäster när de kom ut ur kyrkan, en tradition jag gillar för man fick chansen att se alla som var där.

På vägen till slottet stannade vi halvägs upp på uppfarten och fotade med slottet i bakgrunden och i golfbunkern. När vi anlände till slottet mötte personalen på slottet oss direkt. Hon fluffade upp klänningen och förklarade vad som skulle hända. Sedan fick vi gå upp på röda mattan med en kille med säckpipa framför oss. Snacka om att känna sig kunglig! Sen fick vi champagne och mingla litegrann innan vi gick upp till guldrummet för fotografering. Laura från Cabra kom med champagne och ledde oss och brudföljet in i ett annat rum för att vänta medans gästerna satte sig vid borden.

Sedan fick vi rada upp oss utanför balsalen. De kändes lite som innan man skulle ut på scen; någon presenterade oss i microfonen och musik spelades för tjejerna och killarna när de gick in två och två. Adrian hade valt ”I just can’t get enough”, en partylåt så de fick alla dansa in.

Sedan satte säckpipan igång igen och ledde fram oss till bordet. Middagen var jättegod men efter väldigt lite mat underdagen var jag mätt redan efter förätten och soppan. Mellan de rätterna hade vi de flesta talen. Pappa var först och chockade alla med att dra ett helt tal på engelska! Och gulligt var det också. Imponerande.

 Sen följde Adrians pappa, Father Eamon som är vän till familjen Feehan, sen jag och Adrian och slutligen Lenas fantastiska tal som fick halva rummet att gråta. Efter det skickade ägarna av slottet in en överraskning i form av en extra rätt – en sorbet för matsmältningen. Sedan kom huvudrätten och efterrätten och kaffe/te. Sedan skar vi upp tårtan – på låtsas. Det var mest för fotografier tror jag. Kökspersonalen fick skära upp tårtan för servering under kvällsbuffén. Connor körde sedan sitt Best Man tal. Det var ordentligt rolig när han berättade historien om hur jag och Adrian träffades och slängde in lite Sverige-relaterade låtar – Henrik Larsson låten och ABBAs Take a Chance.

Under tiden borden städades undan i balsalen smet vi ut för att ta lite familjefotografier, men i slutändan hamnade nästan alla gäster utomhus för att vara med på bilder eller för att bara njuta av kvällssolen. Vi tog sedan ännu fler bilder ute på golfbanan med våra kompisar och sedan några då vi låg på marken. Därefter sprang jag och tjejerna upp till bröllopssviten för att nåla upp släpet på klänningen. När det sedan var dags för sista dansen (en timme försenat) var alla fortfarande utomhus inklusive brudgummen! Men vi fick lite mindre publik till första dansen vilket var ganska skönt höhö. Sedan satte bandet igång och spelade. På begäran körde de sitt ABBA medly vilket verkade vara poppis.

Bandet hann inte spela så jättelänge innan det var dags för buffén. Under buffén hade vi bokat in en lokal dansgrupp som kom och körde lite irländsk dans. De drog upp hela brudföljet, inklusive pappa (!) så vi fick prova på lite också och det var väldigt skoj. Gruppen hade även tagit med sig sina yngre medlemmar som var otroligt söta.

Bandet spelade någon timme till och sedan satte DJn igång fram till klockan två på kvällen. När de sista gästerna gick till residensbaren smög vi upp på rummet och ut på balkongen där jacuzzin var uppvärmd. Där låg vi och kollade på stjärnorna. En helt underbar avslutning på en sån ofattbar dag. Även då var det svårt att smälta att bröllopsdagen var över och att den varit så himla perfekt. Vi hade planerat allting ner till varenda detalj. Vi visste precis vad som skulle hända och dagen blev precis som vi planerat. Fast ändå så mycket mer än vad vi kunnat föreställa oss.

Vädret var det bästa på Irland under de senaste sju åren så vi hade världens tur, hade verkligen inte kunnat önska bättre väder. På kvällen var det en underbar kvällssol och vi fick en hel del fina bilder i det ljuset. Vanessa stod och studsade av glädje när hon fick till ”lensflare” på bilderna.

Personalen på hotellet var helt fantastisk. Alla visste vilka vi var (kan ha att göra med att Michelle jobbar där!) och vi var så väl omhändertagna att vi inte behövde oroa oss för någonting alls. Man kände sig verkligen som kungliheter på slottet.

Nästa morgon blev det att ta avsked till alla svenskar vilket var väldigt jobbigt, speciellt när hela bussen for iväg. När man bor utomlands, långt från vänner och familjer, som vi båda två gör, kan det bli lite ensamt ibland. Man kan inte åka och hälsa på folk en helg eller eftermiddag och många träffar vi bara någon enstaka gång om året, om ens det. Då var det väldigt speciellt att ha alla där på en och samma gång. Vissa gånger under helgen satt jag bara och tittade på alla. Det var bara så underbart att ha alla där och se dem ha roligt.

Efter att alla hade åkt, blev vi bjudna på lunch av Misty, en av ägarna, och hängde med Adrians familj ett tag. Sen var vi helt utmattade och gick upp till rummet. Lyxigt nog så hade de ordnat så att vi fick bröllopssvit nummer två och vi bodde gratis! Det blev jacuzzi bad igen och  sen öppna presenter och ta det lugnt. Efter en helt fantastisk middag på slottet (som blev gratis den med!) gick vi tillbaka till rummet och kring halv nio sov jag som en stock.

På tisdagen åkte vi till Carrickdale hotel och fick spa-behandling. Min var två timmar lång – precis vad jag behövde efter flera hektiska veckor. Sen packa och morgonen efter åkte vi på smekmånad!