myinterpretation

Förra helgen var Adrian på bröllop på Irland och jag spenderade dagarna ned huvudet i böckerna. På lördagen kom dock grannens svärdotter och bad mig komma och sitta med grannen då hennes make precis gått bort och de behövde åka till sjukhuset för att ordna med allt. Hon vinglade mellan tårar, asthma attacker, vardagsprat och minnen. Hon berättade att imorgon var det deras 60-åriga bröllopsdag och nu är hon ensammen för första gången i sitt liv. Åh, livet kan vara långt men samtidigt alldeles för kort. 

I måndags var det en röd dag så jag var ledig! =pluggdag. På tisdagen hade vi första hjälpen träning i Manchester. Vi fick öva på hjärtmassage, heimlich manöver och lägga bandage. Men när vi pratade om brutna ben började det susa och plötsligt öppnade jag ögonen och fann mig själv i branmannens armar (första hjälpen coachen) och kurskamraternas ansikten i taket. "Men vad GÖR du?!" tänkte jag. "Ska det här vara nån form av demonstration? Det är inte roligt! Somnade jag?!" Han frågade om och om igen om jag var OK. Det tog några minuter innan jag insåg varför jag låg på golvet och lyckades nicka till svar. "Jag trodde du fick ett epilepsianfall" sa han och baddade läpparna med vatten.

Sen började domningarna i händerna och fötterna och spred sig uppåt tills armarna krampade ihop. När jag försökte förklara att jag inte kunde röra armarna eller fötterna sluddrade jag över orden då domningarna nått ansiktet och läpparna och tungan. 

En fd klasskamrat ringde ambulans, hotellets läkare kom in och jag fick frågor om tidigare anfall, mediciner och sjukdomar i familjen medans armarna krampade hårdare och hårdare i konstig position tills jag tappade känseln och de blev kalla. 

Sen kom ambulansgubbarna och tog blodtryck och puls och jag fick frågor om dag och plats och frukost och så småningom började krampen släppa sakta, sakta tills jag kunde sätta mig upp och mödosamt försöka röra på fingrarna och sedan vandra ut till ambulansen.  Där kollade de puls och blodtryck igen och blodsocker och EKG där de fann en onormal hjärtrytm. "Vilken tur att vi upptäckte det!". 

På sjukhuset kollade de EKG några gånger och blodvärden och hjärtmarkörer och jag halvsov i sängen tills Adrian kom. Sen kom läkaren och jag fick åka hem. Tydligen bara en "svimningsepisod". Men samtidigt bland det värsta jag varit med om. Har nog aldrig känt mig så liten och hjälplös.

Trots att jag bara varit på jobbet tre dagar släpades veckan fram. Så skönt det var med helg att jag sov gott innan klockan 22 igårkväll. Idag var jag så trött att jag ville gråta när jag inte hittade något jag letat i 20 sekunder. Så jag tog en powernap. Hoppas på sovmorgon imorgon!